OsynligtBarn

Det är svårt, Att vara utanför sin egen familj, känner mig mobbad.
Dom pratar mycket med varandra, men knappt med mig känns det som, så har det alltid vart.
Gått runt och haft ångest hela dagen, typ.
Det har blivit en vana nu, varje gång jag gått av bussen och går till praktiken, funderar jag på vad som händer när mamma dör.
Jag kommer att ta mitt liv.
Det är jag säker på. Och allt jag kan göra är att hoppas att hon slutar röka, och lever länge.
Yes, i know, det är en långsam sjukdom, men ändå.
Det är inte kul att gå och tänka på det värsta som kan hända, och veta att det kommer hända.
It´s killing me inside.
Och allt jag kan göra, är att titta på.
I wish i could close my eyes and make it all go away.
Men ändå är jag så iskall . Det tar slut på mig, att ha denna fasad, Låtsas ha känslor, TRO att man har det och sen inse att man inte har det.
Jag drömde att jag tog mitt liv idag.
Och det kändes så jävla skönt att slippa allt, men sen så vaknade jag upp och insåg att jag var vid liv..

Im barely breathing, im falling apart.