OsynligtBarn

En del av mig säger att jag är psykisk sjuk, en annan del av mig säger att jag är normal.
Jag vet inte vad jag ska tro. Att må dåligt dygnet runt och få ångest varje dag, flera gånger om dagen, det är inte normalt. Det är inte normalt att få ångest eller panik när man ska sova, så man kan inte sova. Istället är man vaken för att slippa det där, men det kommer ändå. Och att sen om man sover några få timmar så drömmer man mardrömmar.. är det onormalt? Och sen att jag aldrig är hungrig. hmm.. ja de är väl inte så normalt heller. Va fan ska jag ta mig till? berättar jag allt som jag känner och hur jag mår, om jag säger att jag vill skära mig dagligen, Fast inte gör det, skickar dom mig till psyk då? Tänk så gör dom det? Jag vill inte vara såhär, det förstör mig. Fan och ingen förstår. Det är bara anna som lyssnar och förstår. vi har haft en jävla lika uppväxt och verkar vara den enda som förstår och bryr sig. Och det känns som att alla hatar mig, ingen gillar mig. Jag för nog bara problem med mig.. Jag är rädd att jag ska bli som förut, och jag vill inte det.Jag vill verkligen inte det. Jag orkar ingenting längre. Absolut ingenting. ibland orkar jag inte ens prata med någon. Orkar inte med skolan, vill bara sova bort allt. orkar inte äta eller sminka mig, orkar inte städa eller göra läxor. Jag orkar inte vara den duktiga flickan. Jag orkar inte dölja, men ändå gör jag det..oftast... Aja shit the same. nobody cares.

Jag får bara mer och mer ångest. I skolan, hemma, när jag ska sova, på bussen, på stan med vännerna.
Jag har världens bästa människa i mitt liv, och ändå mår jag dåligt. Fick en panikattack ganska nyligen, full som fan men ändå. Det är nästan det enda jag minns av den kvällen, av den fyllan. Och du såg det. Jag hatar det, Att du såg och att jag fick en panik attack.  Hata inte mig för att jag är psyk. I cant help it. Jag måste bara få släppa ut allt ibland, och det råkade bli när du var med. Jag orkade väl inte dölja alla problem nå mer..Jag vill inte må dåligt. Men det gör jag. Och jag får ingen hjälp, av någon alls! Och det gör så ont. Tar dom inte mig på allvar? Tror dom att jag fejkar? Varför hjälper dom mig inte? Jag är så jävla trött på att må dåligt, så trött på att dölja. Jag vill må bra, NU! ja visst, jag mår bra, men det är oftast bara några timmar om dagen, och det hatar jag med. Men något mer som jag hatar, det är mig själv. En sån skabbig hora.. Alla lämnar mig, ingen bryr sig.Fast jag har klarat mig hela mitt liv ensam, men det gör ont, som fan! Vafan, alla lämnar mig för jag mår dåligt, jag blir för mycket med min deppighet, ångest och panikattackerna, men snälla älskling lämna mig inte.  Jag vet jag tjatar om det, men jag är så jävla osäker, eftersom alla lämnar mig, eller är otrogna. Det är så jävla svårt liksom.Du är ju det bästa jag har. Well, och min älskade mamma då. Men mamma hjälper mig inte heller. Har svårt att prata men ibland, ja ibland berättar jag att jag tex har ångest.Men då säger hon : prata med dom på B.U.P  ...  Men dom hjälper mig inte där förfan!   Aja skitsamma, ingen orkar läsa detta iallafall