OsynligtBarn

Jag får bara mer och mer ångest. I skolan, hemma, när jag ska sova, på bussen, på stan med vännerna.
Jag har världens bästa människa i mitt liv, och ändå mår jag dåligt. Fick en panikattack ganska nyligen, full som fan men ändå. Det är nästan det enda jag minns av den kvällen, av den fyllan. Och du såg det. Jag hatar det, Att du såg och att jag fick en panik attack.  Hata inte mig för att jag är psyk. I cant help it. Jag måste bara få släppa ut allt ibland, och det råkade bli när du var med. Jag orkade väl inte dölja alla problem nå mer..Jag vill inte må dåligt. Men det gör jag. Och jag får ingen hjälp, av någon alls! Och det gör så ont. Tar dom inte mig på allvar? Tror dom att jag fejkar? Varför hjälper dom mig inte? Jag är så jävla trött på att må dåligt, så trött på att dölja. Jag vill må bra, NU! ja visst, jag mår bra, men det är oftast bara några timmar om dagen, och det hatar jag med. Men något mer som jag hatar, det är mig själv. En sån skabbig hora.. Alla lämnar mig, ingen bryr sig.Fast jag har klarat mig hela mitt liv ensam, men det gör ont, som fan! Vafan, alla lämnar mig för jag mår dåligt, jag blir för mycket med min deppighet, ångest och panikattackerna, men snälla älskling lämna mig inte.  Jag vet jag tjatar om det, men jag är så jävla osäker, eftersom alla lämnar mig, eller är otrogna. Det är så jävla svårt liksom.Du är ju det bästa jag har. Well, och min älskade mamma då. Men mamma hjälper mig inte heller. Har svårt att prata men ibland, ja ibland berättar jag att jag tex har ångest.Men då säger hon : prata med dom på B.U.P  ...  Men dom hjälper mig inte där förfan!   Aja skitsamma, ingen orkar läsa detta iallafall